Tack alla kvinnor för att ni vågar #metoo

Wow! Jag blir förbannad, glad, ledsen och stolt!
På en och samma gång!

Plötsligt så händer det. Lite som Heinz ketchup. Vi är många som har varit med och skakat, skakat, skakat och skakat. Och så plötsligt kommer ni ut – ni bara väller ut ur skamdimman.
För vi alla har nog vetat och förstått, men alltför många har vänt bort blicken. Känt sig obekväma. För man pratar ju inte om ”sånt”. 



Tack alla ni modiga kvinnor! Det var inte en sekund försent! Vi är många som har väntat! Tack för att ni vågar trotsa rädslan för skammen! Rädslan för vad andra ska säga eller tänka! Tack för att ni vågar berätta att ni drabbats av så kallade sexuella övergrepp och sextrakaserier.

För det är bara så vi kan åstadkomma den förändring som behövs! Att ni gör såhär visar
omvärlden att ”problemet” inte är något som bara händer någon annan – därborta. På en annan plats. I en annan kultur. I ett annat land.  

Det händer även här! På landet, i förorten och på fina gatan. På midsommarafton, på tisdag, på fyllan, på festen eller på jobbet. I idyllen såväl som i gettot. Det händer här, mitt ibland oss! Varje dag. De som drabbas är våra systrar, våra partners våra döttrar, våra mödrar, våra grannar, våra kollegor eller våra ministrar. Ingen kvinna går säker. Och det är bara därför att hon är – kvinna. 

Hur djävla pucko är inte det?!

Genom att göra det ni gör. Genom att bryta tystnaden som skambeläggning och stigmatisering skapar, så tar ni ett avgörande steg mot att en förändring kan börja hända på riktigt. Ni lägger skammen där den hör hemma. Hos förövarna. Och även hos dom som vänder bort blicken och inte säger något. Vi alla måste våga börja prata – även om det kan kännas obekvämt! Förändringen börjar inte hos någon annan, den börjar hos var och en av oss.

Via sociala medier kan jag se kvinnor runt om i världen som kommer ut med sina upplevelser av sexuella trakasserier och övergrepp. #metoo 
Det är allt från grova fysiska övergrepp till ”lättare” kränkningar som kanske bara några rader på Facebook. Och så kan jag höra den vrålande tystnaden från alla dom kvinnor som inte överlevde …

Sexuella kränkningar är dessutom inte bara ”det” som hände vid en viss tidpunkt. För händelsen hänger kvar och ”stinker” långt efteråt. Och på olika sätt. Kanske blir det som tydligast här i den svenska kulturen, i en rättegång långt efteråt, där kvinnan som utsatts även ska behöva förklara sin klädsel eller beteende, som om det skulle ha någon betydelse. Hon möter ovidkommande frågor, skambeläggning, stigmatisering och omgivningens tystnad … Och stanken från händelsen hänger kvar genom våra tysta tankar.

För – hon borde ju vetat bättre. Eller?
 
I andra kulturer – där så kallad hederskultur är stark, där machokulturen dominerar, är det inte ovanligt att kvinnan dessutom blir utfryst från familjen, gemenskapen, klanen, byn och i värsta fall dödas …  

Hon borde ju vetat bättre!

Och i alla dom där fallen så är drivkraften rädslan. Rädslan för att känna skam. Rädslan för vad man tror att andra ska tycka. Hennes rädsla - och omgivningens rädsla. Rädslan för att någon annan ska känna stanken … 

Dessa övergrepp påverkar oss alla – även mig. En vit man i 55-års åldern. Därför jag är uppväxt i en liten medelsvensk kommun där vi trodde det var OK att tafsa på tjejerna i skolan. Därför jag lever i en värld där många män under hundratals år ansett sig ha rätten att kränka kvinnor - även då de sagt nej. Därför att jag lever i en värld där alltför få har ställt sig upp och sagt ifrån - utan istället hukat tyst i bänkarna. Därför att jag lever i en värld där vi låter rädslan för skammen, rädslan för att känna sig obekväm, rädslan för vad andra kanske ska tycka tystar den stora majoriteten. 

Därför jag lever i en värld där alltför många kvinnor inte vågar gå ensamma hem på kvällen. Därför jag lever i en värld där vi inte vågar prata om sådant som kan bli kopplat till nakenhet, sårbarhet, skam och sexualitet. Därför jag lever i en värld där sårbarhet är något vi inte ska visa.

Det här handlar inte bara om dom kvinnor som drabbas - det handlar om oss alla. Därför att vi alla tjänar på en förändring!

Och jag ska avslöja en sak för den som inte redan vet. Det vi kallar för sexuell kränkning och sexuellt våld handlar inte på något sätt om sexualitet. Det är och förblir inget annat än ett tragiskt uttryck för problem hos den som är förövare. Men genom historien har förövarna lyckats lägga över skulden på kvinnan - och då kallas hon hora.
Så, genom att kliva fram, genom att ta risken att kallas för hora. Genom det som #metoo innebär i praktiken så lägger ni en grund för den förändring som måste komma!

Med djup respekt bugar jag mig inför er kvinnor som samlat mod och klivit ut ur skamdimman. 

Jag hoppas att ni inspirerar era systrar som fortfarande gömmer sig, att kliva fram. Genom att börja prata om de övergrepp ni utsätts för, så skingras dimman och stanken kommer sakta att försvinna. Genom att börja prata blir det svårare för förövarna att gömma sig bakom tystnaden. Och det är ni som måste börja prata - för annars tassar majoriteten runt problemet - i förhoppningen om att slippa känna sig obekväma, eller kanske rent av komma i kontakt med något jobbigt hos sig själv. Jag vet av egen erfarenhet.

Jag lovar att göra det jag kan, för jag vill att vår värld ska präglas av nyfikenhet, kärlek och respekt för varandra. Jag vill möta kvinnor som vågar säga ja eller nej, som inte gömmer sig i skamdimman och som inte är rädda för att de råkar vara kvinnor. Jag lovar att ställa mig upp och säga ifrån när jag ser eller hör att någon inte blir respekterad. Jag lovar att försöka kliva fram, även i situationer där jag själv kan känna rädslan för skammen, rädslan för vad jag tror att andra ska säga och rädslan för att känna mig obekväm.

Jag inser även att dessa förändringar är något som inte kommer över en natt. Inte heller är något som rättas till med fler poliser - även om det kortsiktigt kan hjälpa till att förhindra kränkningar. Vi har skapat den här situationen genom idiotiska värderingar och beteenden som växt fram genom historien. Men det betyder inte att vi ska låta bli. Det handlar om ett långsiktigt arbete där vi alla lär oss att själva förstå att det i grunden handlar om respekten för oss själva som människor. Det är ett arbete som börjar redan med barnen i pottåldern och pågår resten av livet. 

Så jag blir förbannad över att vi människor som själva skapat den här situationen. Glad för att det här – #metoo – kan vara början till något konkret, istället för mummel, kosmetiska åtgärder och en undvikande blick. Ledsen för att så många kvinnor drabbats och slutligen stolt över alla som vågar möta rädslorna förknippade med att kliva ut ur skamdimman.

Tack!


PS. Jag har tidigt skrivit några ytterligare blogginlägg tidigare kring dom här frågorna.

Om hur vi väljer att se det enkla och struntar i den stora frågan. (hösten 2017)

Om hur vi kan göra något konkret. (hösten 2016)

Om moralpoliser i våra förorter (våren 2017)