Så vänder vi på bladet...

19.30 skulle vi träffas hos mäklaren för att skriva under. När jag klev ut ur bilen möttes jag av ett Malmö som visade upp sig från sin sämsta sida. Kallt, regnigt och blåsigt.
Dörren in till mäklaren gick inte att öppna, de är nyinflyttade och mäklaren har inte gått dörröppingskursen ännu, så jag fick gå in personalingången. Köparen var sen och jag hann dricka ur mitt kaffe innan de kom. Ett par i ungefär den ålder jag var när jag flyttade ner hit till Malmö för drygt 10 år sedan. Huset ska renoveras och det som var vårt ska rivas ner - känns det som.

En tjock bibba papper som skall gås genom. Charlotte i Stockholm så jag har fullmakt. Signaturer på varje sida och så en massa onödigt babbel som jag avbryter då och då  - det där kan ni lösa sedan.

Det känns märkligt. Tomt. Vem ska ta hand om mina fiskar? Och dammen som jag kämpade så med? Jag måste ha burit 1,5 ton tegelsten när den byggdes. Aldrig tidigare hade jag gjort något sådant, och jag lärde samtidigt som jag byggde. Sprang med ritningar och frågade experthörnan på Bauhaus om vad de trodde, sedan fixade jag materialet gratis eller till låg kostnad via Blocket. Jag murade och tänkte på min morfar som var murare, att han nog satt däruppe i sin himmel och tittade ner på mig med en nöjd min i ansiktet.

Dammen som jag suttit vid så många sommarkvällar, hört porlandet från vattentrappan, druckit vin, funderat över livet och sett fiskarna simma in i det lampsken som skurit sig ner i vattnet. Vattentrappan jag gjorde i betong - något jag aldrig heller tidigare gjort. Skar ut mönster och form med vinkelslip till grannarnas förtret.  - Det är ju söndag och det dammar överallt.

Trädgården där vi haft fester - t ex Charlottes 50-årskalas där hela gräsmattan täcktes med ett stort tält fyllt med folk som åt helgrillat lamm - från den hemmagjorda grillen jag byggde för tillfället.
En något vildvuxen trädgård som var Charlottes ansvar. Själv skötte jag dammen och fiskarna. När SVT var här och spelade in programmet Från Sverige till himmelen med oss - så var deras kommentar om vår växtlighet, att den var tantrisk... Ja, så var den nog - liksom delar av vårt liv tillsammans.

Ja - nu är den här delen av livet över. Sista mars överlämnar vi nycklarna. Och det gör ont... Tårarna rinner långsamt ner för min kind, jag känner det i kroppen, i bröstet och jag är inte säker över vad det är som gör ont.

Att skiljas är att dö en smula - tror jag att någon har sagt eller skrivit. Och det ligger något i det. Jag dör lite och det gör ont. Den här delen av livet tillsammans med Charlotte är över. Vi har vetat om det i ett par månader, och vi har bott på olika platser sen vi klarade av att genomföra minifestivalen The JoyRide Winter i början av december. Men kanske har vi vetat det ännu längre - fast valt att inte se det. För vi var upptagna med att kämpa och att skapa. Hela våren och sommaren jobbade vi med förberedelserna av vår festival - The JoyRide Experience. Kanske den bästa festival som aldrig blev.

Tack älskade Charlotte! Du och det som varit VI har lärt mig mycket och jag är tacksam för det jag fått uppleva tillsammans med dig de sen vi träffades i slutet av april 2003. Vi vågade, vi kämpade och ibland lyckades vi - men inte hela vägen. Vi vågade spänna bågen på ett sätt som kanske inte så många gör. Vi utmanade och klev ut på okänd mark. Bara en sån sak som att gifta oss efter 100 dagar. Nu har det sista steget tagits på den här delen av vår gemensamma resa. Det som var vårt gemensamma hem kommer om några månder inte längre finnas. Nu får vi packa ihop våra prylar, denna gång i varsina kartonger och vända blad.

Samtidigt ser jag friheten som breder ut sig framför mig. Nu har jag ingen annan än mig själv att tänka på. Det känns lite läskigt, inte minst ovant och spännande. Jag har har egentligen inget som håller mig kvar här i Malmö, inte heller i Sverige för den delen. Möjligen min dotter som tycker att jag ska flytta till Stockholm där hon bor. Å andra sidan så bor min son i Philadephia några månder till - sen flyttar han tillbaka till Tokyo. Visst finns det vänner här i Malmö - men det har jag ju även i  Umeå och Los Angeles.

Någonstans i bakhuvudet återkommer Barcelona, gång efter annan. Jag kan en del spanska, vädret är bättre, kulturen en helt annan än den jantelagspräglade lagomkultur som råder här. Att lämna Malmö känns inte som någon förlust - speciellt inte med tanke på hur dom som representerar Malmö, de styrande sosse-politikerna behandlat mig, eller oss. Oss och alla andra som planerat åka på en festival i somras, där vi ville manifestera kärleken, närvaron och rätten att få vara dom vi är. Det som skulle bli starten för vår gemensamma bäbis - JoyRide.
För det var nog deras feghet, arrogans och rädsla, deras kontraktsbrott som ledde till en inställd festival och de ekonomiska problem som följde, som var droppen. Droppen som fick oss att bestämma - nä, nu orkar vi inte längre.

Så, nu vänder jag på bladet och ser att jag har ett helt oskrivet uppslag framför mig. Och det är jag som har pennan i min hand, och jag är fri att använda det här uppslaget precis som jag vill... Wow...


Här kan du som vill läsa vad Charlotte skrev straxt efter detta inlägg publicerats.

Är det verkligen du som bestämmer? och om Primalcoachning.

Ibland reagerar vi på ett sätt som känns märkligt, och ofta inte alls är till vår fördel. Efteråt kan vi ställa oss frågan: Varför gjorde jag så? Och du har säkert varit i situationer där känslan varit att dom du betraktat uppfört sig som småungar i en sandlåda, inte som de vuxna du ser. Förklaringen är antagligen att det är våra "inre barn" som är i farten. Det "inre barnet" kidnappar oss,  vi reagerar för att undvika känna rädslan för något -och så styr "barnet" våra liv. Fast vi är vuxna. Vi förminskar oss själva. Vågar inte. Håller tillbaka. 

Om du vill - så kan du ändra på det!

Vårt inre barn

Det som ibland kallas för "vårt inre barn" är prägling från barndomen. Barndomen, den del av våra liv där vi skapar den grundläggande bilden av oss själva, och som vi har med oss sedan i livet. Där bestäms  även hur vår relation till omvärlden ska utvecklas - det vill säga, hur vi ser på oss själva i relation till andra (partners, föräldrar, kollegor, chefer, grannar, auktoriteter, etc).
Man skulle kunna säga att det är några av de viktigaste byggstenarna i det fundament som vi står på under resten av livet - även när vi är vuxna. Inom psykologin och inom personlig utveckling kallas det ibland för primala frågor.  Alltså sådant som var av betydelse under vår tidiga barndom. För många av oss skapar det här "inre barnet" en hel del problem, och vi begränsar, förminskar oss och våra liv.

Som barn är vi med om olika saker, som från barnets perspektiv ibland upplevas handla om liv och död. Det kan vara fysiska eller mera mentala upplevelser. Det kan vara enstaka händelser eller det kan vara något som sker över längre tid. Erfarenheter som ur barnets horisont blir en anledning att "bestämma något". Att något är "farligt" och att just detta farliga måste undvikas. Så föds olika beteenden hos oss.

Ett beteende som i regel går ut på att undvika olika situationer.

Ett beteende där att slippa känna rädslan blir en  starkt drivkraft. Ett beteende som sakta blir en del av oss själva. Jag är sån!

Betraktat ur en vuxens perspektiv så kanske händelsen inte ens skulle noterats och än mindre vara farlig. Men då är det ett perspektiv där vi har hunnit skaffa erfarenheter, kunskap och inte minst styrka.
Barnets perspektiv är ett helt annat.

Som barn är vi helt beroende av vuxna, dvs framförallt våra föräldrar, och att då blir relationen till dem central. Som lite äldre barn är man även mer beroende av att tillhöra ett sammanhang (t ex en familj, en grupp, en skoklass, en klubb, etc), och då blir sammanhangets värderingar, reaktioner, känslor, etc - väldigt viktiga. Och det som riskar att inte få vara med blir väldigt farlig.

Allt detta sammantaget skapar något inom oss - som vi kan kalla för vårt inre barn. Vars starka drivkrafter är bland annat att se till så vi överlever, får bekräftelse och inte utesluts ur vårt sammanhang. Det styr våra liv - om vi inte gör något åt det.

Begränsande idéer

Vårt "system" - dvs allt som är jag, är så fantastiskt så ibland kan vi glömma eller förtränga den ursprungliga orsaken som orsakat ett visst beteende, och efterhand tror att "vi är såna". Och vi utvecklar beteenden som bygger på idéer som:

• Jag är inte accepterad • Jag har inget värde • Jag retar mig på sånt som andra gör. • Jag vågar inte hävda mig. • Jag är tyst. • Jag tillåter att mina gränser kränks. • Jag är gränslösa. • Jag åsidosätter mig själv. • Jag litar inte på andra. •  Jag går snabbt i försvar. • Jag ska vara alla till lags. • Jag ska inte gråta. • Jag skäms för allt. • Jag får inte göra andra arga på mig. • Jag måste ha andras bekräftelse. • Jag får inte göra fel. • Det är andras fel • Jag får inte misslyckas • Jag måste ta ansvaret • Jag ska inte lyda • Jag måste klara mig själv • • • •

Rationellt? Tja, det beror vilket perspektivet är. Men, det är inte särskilt rationellt att vara vuxen och agera som ett barn som inte vill bli rädd. Och om vi inte förstår och lär om - så kommer vi fortsätta agera helt idiotiskt ibland.

Om vi skrapar lite på vår yta och vår historia så kan vi alla säkert hitta vilka idéer som styrt våra liv. Kanske du känner igen någon eller några av dessa - eller så hade du andra. För somliga har dessa idéer haft en mindre betydelse och för andra så har det dominerat hela livet.

Min egen erfarenhet

För mig blev idéen jag är inte accepterad en av de idéer som dominerat mitt liv. Första gången jag mötte det var när jag var runt 20 år fick höra av en vän: En sak som är bra med dig är att man alltid vet att du tycker att alla andra är idioter. Och visst låg det något i det han sa. Alltså att min attityd och mitt beteende var sådant. Det var mitt sätt att skydda mig. Genom ironi och att vara tuff, så kunde jag hålla en distans till alla andra. Inte låta någon komma nära och undvika situationer där jag skulle kunna riskera hamna en sits där någon skulle kunna välja att inte acceptera mig. Att det sedan innebar att jag samtidigt sa nej till alla som skulle acceptera mig tänkte jag aldrig. Rädslan var drivkraften. Såhär i backspegeln kan jag se många beslut jag fattat under mitt liv, där drivkraften varit den där rädslan. Där jag valt bort nyfikenhet och kärlek. Fast det fattade jag ju inte då - jag var ju sån. Men idag vet jag bättre, jag har lärt om och mitt inre barn är betydligt lugnare och tryggare idag än för 10-15 år sedan. 

Primalcoachning

Primalcoachning är en process där du får undersöka din barndom och möta ditt inre barn. Du lär dig förstå vad det är som driver det där inre barnet och du får verktyg att kunna förändra de beteenden som inte gynnar dig. Du får möta ditt inre barn, lära känna det samt de idéer och rädslor som barnet bär på. Det ger dig en möjlighet att reflektera över varför du agerar som du gör nu när du är vuxen. Antagligen kommer du upptäcka att ditt inre barn har en rätt stor makt i ditt liv. 

Primalprocessens mål är att du som vuxen ska ta tillbaka den makten och att skicka iväg barnet att leka, istället för att försöka hantera konflikter, möten med andra vuxna eller hantera andra situationer som kan kännas farliga.  Hör av dig så berättar jag mer!

Läs mer om primalcoachningen här.

Om att välja livet och våga riskera

Idag har fotografen och mäklaren varit här. Vårt hem, sen 2007 har fotograferats och är snart ute på nätet - till försäljning. Charlotte har varit hemma några dagar, vi har putsat och fejat och tagit ytterligare några steg mot att inte längre vara ett "äkta par". 
Den medvetna delen av förändringen sker med  små steg. Baby-steps... I november ett medvetet beslut. Sedan fanns det en möjlighet för Charlotte att bo i Stockholm ett tag så nästa steg blev att hon tillfälligt blev Stockholmare.  Nu hitta mäklare och komma igång med att börja avveckla vårt gemensamma hem och sälja det till några andra. En både konkret och väldigt symbolisk handling. Väcker tankar kring att bryta upp, förändra och ta risker... Får även ögonbryn att höjas, eftersom vi är ju "experter" på relationer.

Unik - men ändå inte

Egentligen är ju det vi går genom något som många andra gått genom, går genom och kommer gå genom. Ur den aspekten är Charlotte och jag "bara" några sandkorn bland alla andra i skilsmässoöknen. Dessutom är det inte första gången vi gör en sån här förändring. Men ändå så är det bitvis jobbigt när jag väl är mitt i händelserna. När jag ser hemmet få en make-up, för att se snyggt ut i prospektet.
Och jag inser att alla och allas såna här processer är unika. I vårt fall med just de speciella egenskaper och förutsättningar som fanns hos oss. Vi har varit genom mycket tillsammans, i stort och i smått, och mycket av det som finns här i vårt hem speglar dom uppelvelserna. Förändringen triggar gamla och bekanta sår såklart, men sen finns det även sådant som är nytt som rör just den här förändringen.  Och jag får tillfälle att känna, att lära och att träna på att vara närvarande i nuet. Det blev inte som tänkt - men vad brukar bli det?

Ta risken

Ja, det är smärtsamt att lämna, att släppa och att avsluta - utan att veta vad som finns bakom hörnet. Det är spännande och utmanande också. Och ja, jag är  nyfiken. Att lämna plats och utrymme för något nytt, att undersöka hur min energi vill ta form imorgon - och hur tillvaron tar emot mig… För trots det jobbiga finns det en insikt hos oss båda som gör att vi bestämde oss för den här förändringen.
Att vi tror att det finns något större och att vi inte nöjer oss med något som vi tror kan bli bättre. Vi tar risken…  Och så inser jag att oavsett vad vi gör - så tar vi risken. Livet har aldrig några garantier - även om vi för det mesta lever som om det var så. Vi vet inget om hur en relation kommer utvecklas och vi vet inget om vad som kommer hända imorgon. Inte ens om det finns skriftliga avtal - det har vi fått lära oss den hårda vägen.

Men ni är ju experter?

Flera gånger har jag fått frågan kring vår skilsmässa. Va, ska ni två skiljas? Allt verkade ju så bra och ni är ju relationsexperterna!  

Ja, vi är duktiga på relationer. Att jobba med relationer - som Charlotte och jag gjort de senaste åren - innebär inte att det bästa är, att man i alla lägen måste hitta tillbaka till det som varit. Relationen i sig har inget egenvärde om inte den är ett resultat av ett frivilligt och medvetet val från dom som relaterar. Men de allra flesta verkar tro det. Det gäller de klienter vi haft och har - och inte minst oss själva. Och det är inte så konstigt, vi får ju lära oss redan i blöjåldern kring tvåsamheten. Så levde de lyckliga i hundra år, och när vi blir lite äldre och kliver in i instutionen äktenskapet - tills döden skiljer oss åt. Att göra den här förändringen som vi gör, är ett sätt att bryta med den idéen. Att se tillvaron som den är. Ibland går det inte att fortsätta som tänkt, och då är utmaningen att acceptera det. Konsten blir att hitta till ett nytt läge där relationen fortfarande känns bra.

Såklart har jag även ställt mig själv frågan: Är detta beslut det bästa? Tja, det är som livet i stort - dvs inga garantier. Jag måste våga lyssna inåt och våga lita på magen eller min inre röst. Även om det alternativ jag väljer inte (heller) har några garantier. Och dom garantier vi tror oss ha kan snabbt visa sig vara en illusioner. Vi har båda lyssnat inåt och vågat se det som ÄR, inte dölja det med den illusion som så många försöker att hänga kvar vid. En illusion som göder lögner, frustration, otrohet, vanmakt...

Nej tack! 

Jag tar ett djupt andetag och hoppar ut i det vi kallar för livet - så får jag se vad som händer!


----------------------------------

Häng med på en endagskurs i Malmö 31/1!

Kursen Våga komma närmare ger dig detta:
Den här dagen kommer ge dig en introduktion till hur du vågar komma närmare dig själv och andra samt hur du

förbättrar din egen självkänsla. I samband med kursen bokar vi tid för en enskild uppföljande coachning, där vi under en timme där vi går genom de insikter du gjort under kursen och de utmaningar du står inför.
Kursen innehåller olika slags övningar, rörelse, dans och samtal/föredrag.

Ställer du upp?

Vet du att ditt deltagande och ditt engagemang är viktigt?! Det är viktigt att stå upp för det som känns angeläget - både i stort och smått. Om vi vill ha en förändring - så behöver tillräckligt många stå upp och visa det. Inget sker av sig självt. Det är ditt engagemang som ger energi åt den process som behövs för att förändringar ska ske. Förändringar hos dig, hos mig, hos oss och i samhället. 
Imorgon 21/1 finns chansen för dig att visa ditt engagemang. Ditt engagemang för en värld där nyfikenhet och kärlek är dom stora drivkrafterna. Mot en värld där rädslan och förminskning dominerar. Kommer du med?!

Mitt eget engagemang

Under hela mitt liv har jag engagerat mig i att försöka påverka, förändra och i att väcka människor.  Redan i högstadiet började det, och jag blev ordförande i elevrådet. Sen fortsatte det på gymnasiet.
Och det blev dessutom ett partipolitiskt engagemang som varade drygt 15 år. Under värnplikten blev det värnpliktsriksdag och där blev jag invald i de värnpliktigas regering (vpl-ag).

I slutet av 80-talet var jag engagerad för det fria ordet - för att avskaffa den monopol-lagstifning vi hade här i Sverige. Under 90-talet hade jag ett stort engagemang i att få människor att förstå vilka möjligheter som IT-revolutionen skulle kunna ge. Jag startade ett projekt - Den digitala salongen - som fick med kulturinstitutioner runt om i hela landet med målet att lära och förstå vad IT kunde betyda för bibliotek, museet, kulturtidskrifter, dramatiker...


Jag fick stöd från regeringen att driva Den Mångkulturella salongen som gav kunskap åt människor som jobbade med integration, mångkultur och mot rasism att lära sig att dra nytta av IT.
Och under de senaste 10 åren har mitt engagemang varit kring den personliga utvecklingen. För att vi - du och jag och hon, och han, och hon... Att vi ska ta större plats i våra egna liv. Att våga välja kärlek istället för rädsla.
Där har jag arrangerat kurser, workshop, festivaler och inte minst tillfällen för människor att få uppleva och känna. Att känna hur det kan vara. Att känna att det faktiskt går. Att förändringen börjar hos var och en av oss. Att förändringen börjar hos dig.

Engagemang är viktigt! Mitt engagemang kretsar kring den enskildes möjligheter att utvecklas, att kommunicera, att få uttrycka sig och inte minst att kunna och våga uttrycka sig.
Men det är inte så att alla passar för att starta, organisera och driva - så ditt engagemang att vara deltagare är också viktigt. Ditt deltagande är det som gör att allt arbete som vi initiativtagare, organisatörer och "baxare" gör, blir värt något. Att du väljer att delta och att vara med, istället för att ligga på soffan och säga: Jättebra att ni gör sånt, jag är med en annan gång. 

Kramas imorgon!

Imorgon 21/1 kommer massor av människor att träffas för att kramas. Och jag finns även med bakom det tillsammans med ett större gäng "baxare". Charlotte och jag gjorde det förra året och då var vi ett mindre gäng. Då träffades vi och kramades i Stockholm och Malmö. Den här gången samlas det även människor i Göteborg och Borås. Härligt!

Kom med! Visa ditt engagemang! Visa dig själv! Visa andra!

• Malmö - https://www.facebook.com/events/1537732483147627

• Göteborg - https://www.facebook.com/events/726113177486283/
• Stockholm - https://www.facebook.com/events/779755115393755
• Borås - https://www.facebook.com/events/388481291329042/

Du kan få det bättre!

Du kan faktiskt ha ett bättre liv! För somliga så finns det jättestora förändringar/förbättringar att göra. Problemet är att många inte vet att det går att förändra. Många människor tror att de måste stå ut, att  hålla tillbaka, att känna att man inte vågar, inte kan - och att det "bara" blir fel. Min kommentar är - det går att förändra! Du kan ha ett bättre liv - mycket bättre! Det gäller bara att börja.

Det allra mesta vi gör, känner, hur vi uppfattar världen runt oss och de beteenden vi har är inlärda under vårt liv, som vi till exempel lärt engelska, matte, biologi... Fast oftast är det inte i en skolbänk, medvetet och strukturerat - utan genom olika livserfarenheter, i stort och i smått.

Det vi lärt oss blir sedan utgångspunkten för hur vi möter livet. Skuld och skam är säkert något du känner till - och dessa två känslor i kombination med rädslan är ofta väldigt effektiva på att lära oss att hålla tillbaka och att förminska oss själva. Så gör de allra flesta - somliga mer och andra mindre. Dom jag möter är dom som insett att de vill förändra. Att deras liv kan bli mera, roligare, bättre - att de kan få mera liv i sitt liv.

Det jag jobbar med tillsammans med mina klienter är i grunden inte konstigare än att lära sig en ny sport eller ett nytt språk. Det som behövs är tillgången till kunskap, träning och kanske det viktigaste, viljan och modet att förändra. Sen behöver man så klart förstå att vissa saker tar lite tid att förändra - särskilt om vi ägnat 20, 30, 40 år åt träna in dom. 

Bara eländigt minne...

Föreställ dig att det är du som vill ha en förändring.... Min uppgift är att hjälpa dig i den processen. Att du inte längre är ett offer för sådant som faktiskt "bara" är eländiga minnen från upplevelser i din egna historia. För det är i regel bara minnen - även om det kan ha varit fruktansvärda upplevelser när de väl skedde. Här kan du följa en klients resa - då hon fick i läxa att skapa/rita en bild mellan våra sessioner. Hon är ett fantastiskt inspirerande exempel på utveckling från skam till lust.

En av min klients teckningar.
Publicerad med hennes tillstånd.
Klicka för att se fler bilder.

Våra minnen av sånt som skett tidigare i vårt liv gör en del av oss - kanske du - till en del av personligheten - eller egot. Några typiska tankar som växer fram ur det är:

• Jag är sån... 
• Så kan jag inte göra... 
• Jag måste... 
• Det är onormalt...  
• Jag är onormal... 
• Vad ska andra tänka...

Jag brukar säga att klienten går omkring med en tjock "regelbok", och det har förmodligen du också. En personlig regelbok som talar om hur just ditt liv ska levas, vad som är ok eller fel.  För att slippa den rädsla som finns förknippad med minnet undviker du vissa situationer och/eller ämnen - medvetet eller omedvetet. Efter en viss tid så kanske du glömmer bort själva händelsen, men rädslan finns kvar och styr och påverkar.
Och med "rgelboken" blir även kontroll ett viktigt inslag. Ju mer/bättre kontroll du har - desto mindre är risken att du kommer i närheten av något "farligt". Nåja, det är i alla fall en av idéerna som många har med sig till mig. Och det påverkar beteendet. Vissa saker, situationer och ämnen blir förbjudna eller väldigt omgivna av "regler". Det kanske blir tydligast på jobbet eller så är det i den nära relationen som du har - eller önskar att du hade.

Min roll

Vi börjar med ett förutsättningslöst möte där vi undersöker just din utmaning, och om vi kan jobba tillsammans. Tryggheten är viktig eftersom det många gånger handlar om känsliga och sårbara ämnen. Dessutom är det viktigt att förstå att det som behöver ske är en process som i regel kräver engagemang och energi. Jag finns med under den processen.  Jag hjälper dig att identifiera det som behöver förändras,  hur det påverkar ditt beteende och därmed ditt liv. Ofta är påverkan betydligt större än du anar.

Jag har med mig kunskap, jag har distansen, jag är envis, kreativ, oväntad och hjälper dig hålla kursen då det behövs. Ibland är jag utmanande, ibland är jag ett stöd och inspiration - beroende på situationen. Jag ser till att det finns en rörelse, att du inte stannar upp - baby-steps eller stora kliv. Vi gör det du behöver i en trygg, och ibland utmanande resa. Kroppen är ett viktigt verktyg och utgångspunkt. Kroppen ljuger inte och kroppen är alltid närvarande i nuet.
Somliga vill ha en intensiv process, där vi arbetar koncentrerat. Andra jobbar långsammare.

Kolla in min hemsida, så får du kanske en bättre bild av mig. Önskar du personliga referenser så finns även den möjligheten.

Hör av dig!

Rädsla eller att lära nytt? Våga komma närmare....

Vi är offer för vår egen historia. Och det kommer vi antagligen fortsätta vara även i framtiden. Men vi kan göra något åt det. Vi kan förändras, lära om och minska de problem som uppstår. Det som händer 21 januari, på den internationella kramdagen,  är i någon mening en uppmaning till det. En uppmaning att stanna upp, se det vi gör och inse att vi har ett val vi kan göra. 

Vi kan välja att våga komma närmare oss själva och bli medvetet närvarande. 
Vi kan våga komma närmare andra och drivas av nyfikenhet och kärlek . 
Istället för att låta minnen, föreställningar och rädsla dominera.

Är du rädd som en liten mus?

För mig är det vi gör den 21e en manifestation för en sådan förändring. En förändring som börjar hos var och en av oss.  31/1 erbjuder jag en endagskurs som ger deltagaren en start i en sådan förändring.

Rädslan dominerar

Rädslan har blivit den dominerande drivkraften hos människan. I alla fall i den värld vi skapat. Se dig om, så kan du se det. Känn efter, så kan du känna det. Rädslan för "den andre".  Rädslan för...
...att min sanning inte gäller.  ...att inte bli accepterad. ...att inte bli lyckad. ...att bli förlöjligad. ...att inte tillhöra. ...att bli avslöjad och bestraffad.  ... att inte kunna.  ...att bli ensam. ...att inte räcka till.


Jag skulle kunna fortsätta och rabbla upp hur många rädslor som helst. Var och en har en unik uppsättning rädslor, och där "rädslan för vad andra ska säga/tänka" - kanske är en av de starkaste, eftersom behovet att få tillhöra en grupp är starkt. Historiskt sett skulle vi som art på jorden inte överlevt utan rädslan. Rädslan är i grunden ett viktigt verktyg för vår överlevnad. Och det finns rädslor som är rimliga, t ex rädslan för att personen som kommer springandes mot mig med en yxa i högsta hugg ska slå ihjäl mig, att bli dödad av lejonet jag ser framför mig eller att flygplanet som störtar mot marken ska krascha. Det är inte dom rädslorna jag menar - utan de rädslor jag menar handlar om de rädslor som uppstår i oss själva i relationen med andra.

Vissa rädslor handlar om skam, - att vara "fel". Andra rädslor handlar om skuld, - att göra "fel". Gemensamt för nästan alla rädslor är att de skapats i vår egen historia, särskilt under barndomen. Och rädslorna skapar och påverkar våra beteenden, så vi gör val som går ut på att undvika rädslan. För "bakom" rädslan finns ju något som vi "tror" är farligt. Det är i alla fall så som våra system fungerar och så vi tränar in beteenden med en övergripande idé om att undvika det farliga - för att överleva.

För gamla program

Problemet är att den värld och det sammanhang människan har skapat och lever i har förändrats så otroligt mycket mer än vad vi som art har utvecklats. På bara 2000-3000 år har människans sammanhang, förutsättningar och liv förändrats totalt. Och ur en evolutionsaspekt är den tiden inte mer än en fjärt i rymden. Det innebär så klart att det blir problem. Försök bara att köra ett några år gammalt datorprogram i en ny dator så fattar du.
Det vi som art behöver göra är att ta till oss kunskap om att det faktiskt går att förändra. Att vi inte är "sådana". Bara den insikten är svår eller nästan omöjlig för somliga, eftersom det innebär att de måste börja titta på och släppa den mask vi kallar vårt ego.

I människans fall går det inte att byta program. Istället får vi ta det program (det vi lärt och tränat in) vi har och programmera om det. Vi behöver alltså kunskap, insikt och träna in något nytt. Ju tidigare vi börjar - desto bättre och enklare. Och det finns aldrig någon ursäkt för att inte börja. För alla inser att det blir problem där majoriteten av beslutsfattandet sker med för gamla program. Just så är det nu. Och det skapar problem i stort och i smått. Problem för enskilda individer och problem för grupper, organisationer, samhällen, kulturer, nationer och hela planeten.

Lära om

Många av oss som deltar 21 januari har dom här insikterna och jobbat/jobbar en med "omprogrammeringen". Att kunna vara medvetet närvarande är viktigt - att vara i nuet. Att inte låta oss bli styrda av gamla program. Vi lär oss, vi tränar, vi går kurser, utbildningar, i terapi, vi coachas - vi vågar och vi mår bättre.  Ibland kan det ta ett tag innan vi finner den metod som passar, men vi försöker. Vi har insikten att det går, och vi har viljan att göra den nödvändiga ansträngningen.  Många av oss har förstått att ju längre vi tränat in ett visst beteende - desto äldre vi är - desto längre tid tar det och desto svårare är förändringen. Barn har det däremot betydligt lättare, både att i att förändra och i att lära och ta till sig något nytt.

Tyvärr är vi än så länge för få som gör den här ansträngningen. De allra flesta reagerar fortfarande med att försöka fly från rädslan - att istället låta sig drivas av rädslan. "Jag är sån".
Ett klassiskt exempel är föräldern som blir arg på barnet som inte kom hem i tid. Istället för att våga känna rädslan över vad som kan ha hänt barnet, så blir vi arga på barnet och kanske bestraffar. Barnet i sin tur lär sig att komma hem i tid - med drivkraften rädslan - att inte utsätta sig för en arg förälder.

Eller för att ta något annat område - som handlar om våra kärleksrelationer. Rädslan för vad min partner ska tänka och tycka. Rädslan för att min partner ska lämna mig. Eller rädslan för att inte få någon partner över huvud taget. Istället för att våga möta dom rädslorna så låter vi dom styra oss. Vi spelar teater, vi låtsas, vi tillåter att våra gränser kränks, vi förminskar oss själva, vi gömmer oss, vi dövar oss...  Och så länge som vi inte vågar möta rädslan så kommer den finnas där och spöka för oss. Så länge som vi inte tänder lampan för att se att det inte finns ett monster i garderoben (att bli medvetet närvarande) så kommer rädslan för monstret finnas kvar.

Kramen 21 januari

Kramen den 21 januari är en lååång kram. Minst 20 sekunder, för att må-bra-hormonet ska komma släppas loss i våra kroppar. Men en 20 sekunders nära kram blir "för mycket" och obehaglig för den som har rädslan som en stark drivkraft. Så, kramen blir en liten övning i att möta "rädslan" för den som vill våga. Och den som bara tycker att det är mysigt att kramas ordentligt så är den 21e ett ypperligt tillfälle att få många kramar. I Malmö kan man fortsätta med en workshop och i Stockholm har vi hittat två olika alternativ.

Vill du sedan utveckla detta och utforska hur du kan våga komma närmare på olika sätt. Då ska du gå en workshop, en kurs eller på något annat sätt skaffa dig mera kunskap och börja träna. Bland dom du träffar den 21e kan du säkert få många olika bra tips på sådana tillfällen. Själv erbjuder jag ett sådant tillfälle den 31 januari.

Här kan du kramas 21 januari

Malmö, Stockholm, Göteborg, Borås - och så klart kan du kramas var och när du vill.

Kramar, närvaro och ekonomi

Tänk vad vi skulle kunna göra med mer närvarande människor och några miljarder kronor!?

Vårt samhälle är alltför lite inriktat på att åtgärda problemen där de uppstår - dvs göra något åt orsakerna. Istället har vi skapat ett beteende där den som ser/äger problemet - dvs symptomen - tillsammans med dom som tjänar på att problemet inte åtgärdas, bara fokuserar symptomen. En strategi som är dömd att misslyckas - om målet är att minska problemet. Ungefär som att tro att den som säljer regnkläder skulle vara intresserad av att det slutar regna. Sedan börja av 90-talet har olika slags "lyckopiller" blivit en av storsäljarna i västvärlden - eftersom allt fler mår mentalt dåligt. En quick-fix som snabbt skapar en gråare och mentalt jämnare vardag. Där vår känslomässiga berg-och-dalbana plattas ut och blir rätt trist.

I höstas begärde Försäkringskassan om ett extraanslag för 2015. De behöver ytterligare ca 3 000 000 000 kronor, dvs 4 miljarder för att kunna möta en ökning av sjukskrivningarna. Deras prognos är att de behöver ytterligare 7 miljarder till år 2017. Då talar vi enbart om ökningen. Och ökningen beror huvudsakligen på psykosocialt relaterade sjukskrivningar. Dvs att människor inte mår mental bra.
Deras analyschef Laura Harman citeras i pressmeddelandet: "Än så länge saknar samhället tydliga förklaringar till varför sjukskrivningar med psykiska diagnoser ökar." 

Jag vill inte påstå att jag har förklaringen till allt detta. Alltså inte förklaringen med stort F. Men jag är fullt övertygad över att jag har en del av förklaringen - till varför de (psykiska diagnoserna) finns och varför de ökar. Det skulle kortfattat kunna beskrivas: bristande närvaro.

Bristande närvaro?

Nu kan vän av ordning fråga: Va, är de inte närvarande? Jo, men det handlar om mental närvaro i det som är "här och nu". Vi människor har en utomordentlig förmåga att inte vara närvarande i det som händer just nu. Istället har vi tränat på att släppa in information i vårt mentala tillstånd som egentligen inte har med nuet att göra. Många gånger kan det vara minnen från vår historia som t ex skapar rädsla och stressen triggas. Det är där som problemet uppstår - som så småningom leder att Försäkringskassan måste be regeringen om mera pengar. Och bakom den begäran finns tusentals och åter tusentals personer som mår dåligt. Och beslutsfattarna vet inte vad de ska göra.

Hallåååå...

Hur stor del av förklaringen som den bristande närvaro är, vet jag inte. Men om vi vet att depressioner kostar samhället runt 60-70 miljarder varje år. Och om vi vet att de ökningar i utgifter som Försäkringskassan fått de senaste åren huvudsakligen förklaras av att människor inte mår bra. Så är även en liten andel av förklaringen värt mycket i kronor räknat - och för att inte tala om vad det skulle kunna betyda för alla de enskilda människor vars livskvalitet skulle kunna förbättras.

Manifestation

Det vi vill göra den 21 januari, i Malmö och i Göteborg, handlar egentligen inte om att kramas - även om det är det vi kommer göra. Och när jag skriver "kramas" då handlar inte om den chica  snabbkramen som mest sker för att alla andra gör så, utan om en riktigt nära kram som är minst 20 sekunder lång. En kram som sker då vi är fullt närvarande i mötet med den vi kramar.
Jag är med och genomför detta för att lyfta fram "närvaron" som ett sätt att skapa en bättre värld. En ökad närvaro bidrar till mera kärlek, mindre rädsla och en ökad nyfikenhet. En ökad närvaro bidrar även till lägre kostnader för Försäkringskassan, vilket är ett uttryck för att människor mår bättre. Det betyder att energi och resurser kommer frigöras för att kunna användas på ett bättre sätt. En värld där vi vågar komma närmare oss själva och varandra.

Man skulle kunna säga att det finns en dold potential.

Våga komma närmare - om att kramas

Våga komma närmare - det var en mening som blev rubrik till kram flash mob som Charlotte och jag arrangerade med hjälp av en bunt andra människor april 2014, i Malmö och Stockholm. Båda skedde samtidigt och vi var över 250 personer som deltog. 

Nu för några dagar sedan fick jag utmaningen från vännen Patrik Deijenstedt i Göteborg.
21 januari är internationella kramdagen, vi gör en kram flash mob i Göteborg, du kan väl fixa något i Malmö?!  Och vi kanske kan få igång något i Stockholm? Så klart jag hakar på…

Jag hoppas även att du är med! 

Sätt en kråka i din kalender, 21 januari kl 17.50-18.10. Eventuellt fortsätter vi med någon form av fortsättning sedan på kvällen. Mer information kommer.

Varför kramas?

Att krama någon är intressant ur olika synvinklar. En är t ex att en kram som är minst 20 sek orsakar ett oxytocinrus. Oxytocin är kroppens må-bra-hormon som kommer loss när vi kramar vår partner, våra barn eller gullar med ett husdjur. Den ger oss en skön känsla i kroppen med andra ord - och den är alltså bra för vårt allmänna välbefinnande.
En annan synvinkel är samma som var viktig 11 april 2014, var just att snabbt kunna få en annan person att "känna" vad det betyder: att inte vara hemma, att inte vara närvarande. Den person som efter några sekunders kram känner att det blir jobbigt, att närheten känns obekväm har antagligen något "inre" att titta närmare på. Lite svårt att förklara, betydligt enklare att ge en upplevelse genom kramen.

När jag för många år sedan var på en kurs i Italien fick jag en första lektion i just hur jag då hanterade närhet. Vi satt ett gäng utomhus, det var kort paus och några av oss satt utomhus i solen. En ung och vacker kvinna, som tillhörde gruppen kom och alla stolar var upptagna, så hon hade ingenstans att sitta. Hon valde att sätta sig i mitt knä och höll om mig och satt på ett sådant sätt så jag fick hennes bröst och dekolletage precis framför ansiktet. Det enda jag tänkte då var - hon vill nog ha sex med mig. Jag åkte rakt upp i huvudet och "tankecirkusen" drog igång. Med den erfarenhet/träning i närhet jag hade haft fram tills dess, så var att sådan närhet är ett uttryck för att vilja ha sex. I alla fall i den värld jag levde i då. Senare insåg jag, att det inte alls varit hennes intention - hon hade bara behövt en plats att sitta på, och mitt knä hade passat den gången.

Och så är det antagligen för de allra flesta, särskilt oss män, att vi lärt oss att närhet betyder sex. Så därför är det kanske inte så konstigt att många känner sig lite obekväma i en lång och nära kram, en kram som passerar gränsen för den vanliga och chica vänskapskramen som vi hämtat från sydeuropa. När vi har haft kurs, så har vi ibland haft en liten kramskola, där vi visat olika former av de kramar som brukar användas. Grabbkramen, tonårskramen, den kontrollerade kramen, "kyrktornet", "vill-ha-kramen"...

Den långa kramen, där vi vågar vara nära någon annan, utan att det betyder något än en stunds närhet. Det är den kramen vi kommer använda oss av den 21 januari. Där vi är i nuet, utan att låta tankar, idéer, fantasier och rädslor gå igång. Att känna värmen och närheten av en medmänniska som jag möter. I regel är det någon jag känner sen tidigare, men det kan lika gärna vara en person jag aldrig träffat innan.

Det som skedde våren 2014 på Centralen i Malmö och i Stockholm, var även en manifestation kring behovet som finns i att vi alla tränar på att vara närvarande och att närhet inte är farligt. Att vi vågar vara nära varandra, utan att det ska betyda något annat. Att vi ska kunna möta en medmänniska, vem som helst. Att kunna mötas i en lång, nära och varm kram. Det kan vara den rumänske tiggaren, min granne, en vacker kvinna, en invandrare, farbror polisen eller ett barn. Jag möter människan.

Jag ser det även som ett politiskt ställningstagande. Mot dom som anser att vi som bor här i Sverige enbart ska vara dom som har en viss bakgrund, eller en viss sexualitet och eller ha vissa värderingar. Kramen är ett sätt att möta alla - även den vars värderingar och åsikter inte stämmer överens med mina. Att möta även den som har en annan hudfärg, annan etnicitet eller sexualitet än den jag har. Den blir ett sätt att säga - jag möter dig som medmänniska. Jag accepterar dig precis som du är.

Att göra ett sånt här event blir även ett sätt att uppmärksamma något. Att lyfta fram behovet att verkligen möta varandra i närvaro. Dom som går förbi och inte vågar stanna, får förhoppningsvis något att tänka på.

Så, bortsett från att det blir en stunds mysiga kramar den 21 januari, så är det vi gör ett sätt att lyfta fram olika saker som alla handlar om att:

Våga komma närmare.

Närmare sig själv och närmare en annan.

/A


Lite inspiration från 11 april 2014
• Sydsvenskan om Malmö
• Skånska dagbladet om Malmö
• TV4 om Stockholm
• Expressen TV om Stockholm